Orkar inte längre vara mamma på heltid till en vuxen dotter. Hon klarar inte av för stora folksamlingar, klarar inte av höga ljud, klarar inte höra borrmaskiner, klarar inte av oss i familjen ibland. Vi är när vi mår bra väldigt högljudda, glada och busiga.
Men med hennes närvaro så kan vi inte vara den familj vi är. Oron kan också vara ett maktmedel och ett sätt att knyta de vuxna barnen till sig. Att höra av sig stup i kvarten blir ett sätt att kontrollera dem och inte riktigt låta dem vara vuxna och självständiga.
Det finns de som har svårt för att acceptera att de vuxna barnen ska leva sitt eget liv och inte dela allt med mamma och pappa längre. Den besvärliga relationen till din dotter står då inte längre i vägen för att du ska leva ett bra liv här och nu. Ta istället hand om dig själv.
Gör det du vill göra och som gör dig gott. Även om det känns kämpigt i stunden. Bara gör det, lev ditt liv.
Ett annat förslag är att du går i psykoterapi. Du orkar kanske det trots din sjukdom. Psykologen svarar ”hur länge ska min dotter skylla på barndomen?” mamman som skriver känner sig ständigt angripen av sin vuxna dotter och orkar inte längre med all kritik.
Psykologen uppmanar henne att tala med dottern om hur hon känner sig. Jag orkar inte med min dotter mer, vill inte ha henne längre. Hon är gnällig all sin vakna tid, man gör allt för henne, men inget duger.
Hon hade kolik i 3 månader sen blev det bättre, men nu är det en annan gnällighet hela dagarna. Enligt mig lever min vuxna (24 år) dotter i ett destruktivt förhållande. När allt är ”bra” mellan dem så håller hon inte med mig.
Men de gånger när det blivit så illa att hon kommer till mig så håller hon med mig. Då verkar hon förstå att det är ett destruktivt förhållande och att det inte är bra för henne. Då får jag trösta och ta hand om henne.
Alla artiklar gratis fram till 11 september, sen för halva priset i ett helt år (endast 69 kr/mån). Efter kampanjperioden gäller ord. Jag orkar inte med min dotters depression jag är en gift fyrabarnsmamma på 45 år som behöver ett råd.
Mitt liv har varit jobbigt. Det började väl egentligen i tonåren då jag ofta var osams med min mor som var psykiskt instabil. När jag var 17 flyttade jag hemifrån, blev mor vid 20, sedan kom två barn till i snabb följd.
Jag bestämde mig att finnas till för mitt barnbarn och lämna min vuxna dotter. Lögner, svek, hopp och förtvivlan. Men nu känns det istället att jag är inte bra på mitt jobb, jag är ingen bra mamma för jag orkar inte med barnen min man får ta nästan allt och jag klarar inte att ta hand om hemmet.
Jag har inget värde längre. Jag trodde också att det här med att bli mamma skulle vara min grej och det är det inte. Nu har vi fått våra barn.
Att din dotter låter porslin och handdukar samlas på hög i sitt rum kan bero på alltifrån att hon i grunden har svårt att ta tag i saker som känns svårt eller jobbigt, eller att hon tillfälligt har nedsatt ork på grund av nedstämdhet, till att hon är lat och bortskämd. Nu är din dotter vuxen med råge så det gör det givetvis svårare att få henne att förstå hur du mår då hennes lojalitet är att leva med sin man trots hans dåliga attityd mot dig. Dock tycker jag att du skall kunna be om ett enskilt samtal med din dotter där du uttrycker dina känslor, alltså hur dåligt du mår då du möts av hans och hennes attityder.
Vissa människor lyssna till min mor runt, och de är ganska nöjd. Andra söker självständighet, och sedan skillnaderna kan förekomma i vissa områden: Mamma frukost var frivilligt, och dottern på morgonen är inte önskvärt;
Min fjortonåring tål inte min nya sambos dotter. Tjejerna ryker ihop hela tiden och ofta är det min dotter som börjar. Gör klart för din dotter att samtliga sms hon skickar till dig kommer skickas vidare till pappan.
Och för övrigt, hon styr inte er med järnhand, ni tillåter att hon styr er, för att ni inte orkar ta konflikterna. Trebarnsmamman äldre 16 aug 16:44 #4 det gör så djävla ont när hon säger att man är en dålig mamma och hon hellre bor hos kompisen. Det finns fall av mammor som inte förstår varför deras vuxna dotter avvisar dem och undrar vad de ska göra för att vända denna situation och skapa en ny relation med henne, mer vänlig och tillgiven.
För att förstå denna situation är det nödvändigt att vara tydlig med att vi måste ge oss in på en djup väg av personlig självkritik, av erkännande och acceptans av de. Jag och min sambo har tillsammans sonen colin 1,5 år. Min dotter är väldigt trotsig trots att hon och jag har mammabellatid som vi kallar det.
Syskonrelationen mellan barnen är jättebra, de avgudar verkligen varandra. Hon är speciellt elak mot min sambo och säger saker som att han inte tillhör vår familj, att hon vill att jag, hon och colin ska bo ensamma, att han bara bryr sig. Givetvis får den vuxna dottern ta konsekvenserna om pappan väljer att stå på den nya kvinnan sida i alla lägen men den som förlorar på det är barnbarnet.
Sen att det är orättvist mot den nya kvinnan det är en annan sak men där får väl hon vara ännu mer vuxen Min vuxna dotter hatar mig! Hon förebrår mig, att jag varit en mycket dålig mor, fast jag verkligen har gjort mitt allra bästa för att ge henne en bra uppväxt.
Jag är 81 år och när min dotter föddes var hon. Hur ska jag kunna hjälpa min dotter som hatar och hotar mig? Jag och mitt ex (hennes pappa) köpte en lägenhet till henne i maj.
Hon har inte flyttat än, utan bor med sin pappa i vårt gamla hus som ska säljas. Hon är hemmasittare och gör ingenting om dagarna.
